Ett stämband som tackar för sig
KRÖNIKA. Vår röst är personlig och igenkännande och du och din röst kan ge omgivningen ett avryck i minnet.
Text: Marie Hav Lundkvist
Foto: Privat
Vill du hellre höra krönikan uppläst tillsammans med bildspel? Klicka då in dig på videon nedan.
Jag har ju ett CI (Cochleaimplantat/hörselimplantat) och jag ser bara skuggor och konturer så min nya tekniska hörsel jobbar hårt med att känna igen alla ljud.
En morgon så var det nyheter på TV och jag var i köket och hörde en utrikesreporter berätta om en världsnyhet. Snabbt kände jag igen reporterns röst och kunde beskriva honom för min man. ”Va – hur gjorde du?” var responsen från min man.
Det är nog inte bara jag som har denna förmåga p.g.a. speciell hörselträning, men jag tror nog att du som läsare lätt kan känna igen dina vänners och familjs röster utan att se dom.
För lite under ett år sedan kom jag akut in på sjukhuset p.g.a. min muskelsjukdom. Efter olika undersökningar så fick jag ett tungt besked att mina stämband var påverkade av sjukdomen och att min röst blev sämre och sämre. Då fick jag information om att halsmusklerna är några av de svagaste musklerna vi har och att jag skulle få hjälp av logoped och Öron-näsa-halsavdelningen vidare.
Jag hade börjat att få svagare och hesare röst men jag trodde det bara var slem och att jag hade svårt för att hosta upp detta. Jag har det senaste året fått olika lung- och andningsmaskiner för att öppna luftvägarna och trodde att detta också kunde hjälpa mig med min nu försämrade röst.
Efter många undersökningar så blev beskedet att mina stämbandsmuskler var så påverkade att logopeden inte kunde hjälpa mig och att jag nu behövde lära mig att ”resursoptimera” användandet av min röst för att behålla den så länge som möjligt.
För en månad sedan fick jag en Röstförstärkare. Det är ett hjälpmedel som har ett headset med mikrofon och förstärkare som är kopplat till en högtalare med Bluetooth.
Ja, nu blev det att träna och träna på denna tekniska ljudförstärkare. Jag är mitt inne i min träningsperiod och det är lite svårt att köra runt i vår lilla stad och se ut som en radio-reporter med ett viktigt ärende.
Det är ju lättare att träna hemma där jag inte känner att jag är så udda i omgivningen. Men jag får bara svälja min stolthet och träna så mycket jag kan också utanför hemmet.
Jag tänker att denna tekniska ”manick” skall hjälpa mig att behålla rösten längre och då blir viljan och motivationen stark.
Men jag får ju säga att första gången jag tog på mig headsetet så fick familjen och jag ett gott skratt. Mickdelen med förstärkaren var monterad på headsetets vänstra sida där jag har mitt CI och då blev det lite mycket runt mitt lilla öra så då kunde jag lätt få smeknamnet ”Dumbo”.
När jag är ute så hänger högtalaren på ena sidan av min rullstol och när jag är inne så står högtalaren på en hylla. Men när jag rullar runt ute så blir det lätt en del förvånade miner när ett högtalarljud kommer från min rullstol.
När jag är hemma så var det i början lite konstigt för oss alla med detta ljud, men vi har vant oss och lilla Molly på 6 månader, barnbarnsbarnet, ser ut som hon förstår att jag talar så här och är bara glad när vi kommunicerar.
När jag inte har på mig Röstförstärkaren så går det bra att tala svagt en stund, men efter bara några minuter så är det svårt att få fram talet. Skönt att ha på sig ett headset, men absolut inte bra för mig med tanke på röstens framtid.
Jag kollar nu olika lösningar på hur jag kan ha headsetet så att micken når fram till min mun. Läkaren har gett HMC en anpassningsrekvisition för att få headsetet på höger sida där jag inte har ett Ci, men det ser ut som det kan ta lite tid.
Jag försöker att ha det runt halsen så det inte blir så markerat och jag försöker att klura ut en möjlighet med ett klipps på min överdel… Ett lösningsarbete pågår…
Jag började med att vår röst är personlig och igenkännande. Vi är ju en musikerfamilj och jag har sjungit i olika körer i många år. Nu tror jag inte att jag skall börja i någon ny kör. Hm… körledaren skulle nog ha svårt att bestämma vilken stämma jag i så fall skulle ha 😊.
Vid pennan
Marie, februari 2025