Domstol: Högsta förvaltningsdomstolen, mål nr 6050-17
Målet rör ett bolag vars tillstånd att bedriva verksamhet med personlig assistans hade återkallats. Försäkringskassan avvisade överklagandet med motivering att den särskilda bestämmelsen – enligt vilken Försäkringskassan på begäran av den försäkrade får besluta att assistansersättningen ska betalas ut till en anordnare som har tillstånd att bedriva verksamhet med personlig assistans – inte binder Försäkringskassan att efterkomma den försäkrades begäran. Om kassan bedömer att anordnaren inte är lämplig kan myndigheten stoppa utbetalningarna.
Frågan var om Försäkringskassan ställningstagande att inte längre betala ut assistansersättning till assistansanordnaren utgjorde ett överklagbart beslut. Kassans ställningstagande syftade till att få till stånd en ändring avseende utbetalningen av förmånen som den enskilde hade rätt till och riktade sig direkt mot denne. När en myndighet på sådant sätt bestämmer något i förhållande till en viss enskild utgör ställningstagandet ett förvaltningsbeslut och inte faktisk verksamhet. Enligt 51 kap. 19 § SFB får Försäkringskassan besluta att assistansersättning ska betalas ut till en assistansanordnare. Detta var enligt HFD en möjlighet, men ingen skyldighet. Nästa fråga var om kassan kunde ändra beslutet om direkt utbetalning. Huvudregeln är att ett gynnade förvaltningsbeslut inte får ändras till den enskildes nackdel. Idet här fallet var det ingen ändring till den enskildes nackdel eftersom det faktum att Försäkringskassan inte betalade ut ersättning till assistansanordnaren inte påverkade den enskildes rätt till förmånen. HFD konstaterade slutligen att beslutet inte var överklagbar eftersom det inte påverkade själva rätten till eller storleken på förmånen. Innebörden av beslutet var endast att utbetalningen skulle ske i enlighet med huvudregeln. Ett sådant beslut kunde enligt HFD inte anses ha en sådan påverkan som krävdes för att det skulle kunna överklagas.