Domstol: Kammarrätten i Göteborg, mål nr 5879-18
Målet rör en 27- årig kvinna som yrkade att kommunen skulle ge henne rätt till ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för personlig assistans i samband med ordinarie assistents sjukdom. Kommunen bestred detta med motivering att den fordran som assistansbolaget hade haft mot henne hade preskriberat då det hade gått 3 år. Kommunen anförde att avtalet som ingicks mellan assistansanordnaren och den enskilde var ett konsumentavtal i den mening som avses i 2 § 2 st. preskriptionslagen. Av bestämmelsen följer att en fordran som en näringsidkare har gentemot en konsument inte kan göras gällande efter tre år. Om brukaren skulle efterge preskriptionen ligger det i sakens natur att en sådan generositet inte bör drabba kommunen.
Kammarrätten konstaterade att hon var en enskild medborgare som i egenskap av privatperson hade anlitat ett aktiebolag som assistansanordnare. Assistansanordnaren var en juridisk person som bedrev näringsverksamhet av ekonomisk natur. Assistansen var avsedd för hennes enskilda bruk. Domstolen bedömde därför att treårig preskriptionstid gällde för assistansanordnares fordringar mot henne avseende de tjänster som assistansanordnaren hade tillhandahållit henne. Att tvisten var av förvaltningsrättslig natur medförde ingen annan bedömning. Då det inte fanns något som tydde på att preskriptionstiden hade avbrutits sakande assistansanordnaren rätt att kräva ut sin fordran. Hon hade ingen skyldighet att betala fordringarna och inte heller rätt till någon skälig kostnad för sjuklön avseende dessa sjukfall och därför inte heller rätt till någon ersättning från kommunen. Beträffande hennes senaste sjukfall hade det inte gått tre år innan ansökningarna gjordes, vilket innebar att fordringarna inte hade preskriberats. Enligt domstolen fanns det skäl att visa målet åter till kommunen för ny prövning i fråga avseende dessa sjukfall.