Mål rörande rätten till assistansersättning för aktiverings- och motiveringsinsatser

Domstol: Högsta förvaltningsdomstolen, mål nr 3412-2001

Målet rör en 54-årig man tillhörande personkrets 2. Han led av restbesvär efter en stroke, men klarade rent motoriskt att själv sköta sin personliga hygien, intagande av måltider och av- och påklädning. Den helt dominerande delen av hans hjälpbehov hänförde sig istället till hans psykiska skador i form av dåligt minne, bristande orienteringsförmåga i tid och rum och avsaknad av mättnadskänsla. Han kunde visserligen föra samtal och uppfatta skrivna meddelanden i tal och skrift, men glömde mycket snabbt vad han hört eller läst. Han glömde även om han påbörjat en syssla och klarade därför inte självständigt av exempelvis matlagning. Han kunde heller inte bedöma lämpliga kläder efter väder eller lämnas ensam i hemmet då han inte kunde orientera sig. Genom att han saknade mättnadskänsla och glömde om han redan ätit behövde hans matintag övervakas. Försäkringskassan avslog hans ansökan om assistansersättning med motiveringen att de grundläggande behoven inte översteg 20 timmar per vecka.

Högsta förvaltningsdomstolen fastslog att mannens hjälpbehov i samband med personlig hygien, måltider och av- och påklädning var av mycket begränsad omfattning. Han bedömdes heller inte ha något hjälpbehov avseende kommunikation. Behovet av hjälp och vägledning var enligt domstolen av relativt kontinuerlig art, då han mycket snabbt glömde vad som sagts till honom och vad han gjort. För att tillgodose mannens hjälpbehov ansåg dock inte domstolen att det fanns ett behov av aktiv tillsyn som var av övervakande karaktär, och som förutsatte ingående kunskaper om honom. Hjälpbehovet var därför inte av sådan karaktär att det kunde räknas som ett grundläggande behov. Mannen hade därför inte rätt till assistansersättning då de sammanlagda grundläggande behoven inte översteg 20 timmar per vecka.