Domstol: Högsta förvaltningsdomstolen, mål nr 12185-1995
Målet rör en 5,5-årig flicka med diagnosen cerebral pares och spastisk diplegi. Hon hade nedsatt motorisk förmåga och använde rullstol. Flickan var även infektionskänslig, skelögd och led av måttlig dysartri som orsakade en lindrigare språkstörning. Försäkringskassan avslog flickans ansökan om assistansersättning. Motiveringen var att hennes omvårdnadsbehov, utöver vad som täcktes av normalt föräldraansvar, vårdbidrag, barnomsorg och avlastningshem, inte var av den storleken att hon hade rätt till assistansersättning.
Högsta förvaltningsdomstolen fastslog att flickans hjälpbehov bestod av hjälp med toalettbesök, personlig hygien, av- och påklädning, förflyttningar och vid inlärningssituationer. Underinstanserna hade beviljat flickan assistansersättning med 40 timmar per vecka, varav 30 timmar motsvarade tid då hon deltog i barnomsorgens verksamhet. Domstolen fastslog att normalt beviljas assistans för tid då barnet deltar i barnomsorgens verksamhet endast om det föreligger särskilda skäl. För att kriteriet särskilda skäl ska vara uppfyllt krävs enligt domstolen att det finns behov av att assistenten har ingående kunskap om den funktionshindrade och dennes hälsotillstånd, att det föreligger svårigheter att kommunicera, eller behov av att ha ett begränsat antal personer som tillgodoser hjälpbehovet.
Enligt domstolen förelåg inte sådana särskilda skäl i flickans fall, att det var motiverat att gå ifrån huvudregel om att det funktionshindrade barnet, under tid då barnet deltar i barnomsorgsverksamheten, ska få sina grundläggande behov tillgodosedda inom den verksamheten. Flickan hade därför inte rätt till assistansersättning.