Domstol: Högsta förvaltningsdomstolen, mål nr 6711-1995
Målet rör en 16-årig pojke tillhörande personkrets 3. Pojken hade efter en operation av hjärntumör drabbats av en hjärnskada. Pojken led av hypofysinsufficiens som krävde daglig medicinering för att ersätta hormonbortfall. Han hade även en intellektuell funktionsstörning och nedsatt impulskontroll. Till följd av en störning i hungercentrum, liknande Prader Willis syndrom, hade han dels ett reducera näringsbehov, dels en omåttlig aptit med avsaknad av mättnadskänsla. Försäkringskassan avslog pojkens ansökan om assistansersättning med motiveringen att omvårdnadsbehovet till stor del bestod av tillsyn för att förhindra att han åt för mycket. Behovet av kvalificerad hjälp med dusch, fotvård och medicinering ansågs heller inte vara av sådan omfattning att han hade rätt till insatsen.
Högsta förvaltningsdomstolen fastslog att sjukdomen ledde till okontrollerad viktökning och förtidig död om näringsbehovet inte reglerades. Pojken själv sakande förmåga att sköta sin kosthållning och behövde enligt domstolen ständigt övervakas för att inte äta för mycket. Övervakningen försvårades även av att hjärnskadan förorsakat en intellektuell funktionsstörning och nedsatt impulskontroll. Domstolen fastslog att pojkens hjälpbehov var av sådan karaktär och omfattning att han hade rätt till assistansersättning.