Domstol: Kammarrätten i Göteborg, mål nr 5881-18
Målet rör en 17- årig kille som yrkade att kommunen skulle ge honom rätt till ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för personlig assistans i samband med ordinarie assistents sjukdom. Kommunen bestred detta med motivering att den fordran som assistansbolaget hade haft mot honom hade preskriberat då det hade gått 3 år. Kommunen anförde att avtalet som ingicks mellan assistansanordnaren och den enskilde var ett konsumentavtal i den mening som avses i 2 § 2 st. preskriptionslagen. Av bestämmelsen följer att en fordran som en näringsidkare har gentemot en konsument inte kan göras gällande efter tre år. Om brukaren skulle efterge preskriptionen ligger det i sakens natur att en sådan generositet inte bör drabba kommunen. Kammarrätten konstaterade att han var en enskild medborgare som i egenskap av privatperson hade anlitat ett aktiebolag som assistansanordnare. Assistansanordnaren var en juridisk person som bedrev näringsverksamhet av ekonomisk natur. Assistansen var avsedd för hans enskilda bruk. Domstolen bedömde därför att treårig preskriptionstid gällde för assistansanordnares fordringar mot honom avseende de tjänster som assistansanordnaren hade tillhandahållit honom. Att tvisten var av förvaltningsrättslig natur medförde ingen annan bedömning. Då det inte fanns något som tydde på att preskriptionstiden hade avbrutits saknade assistansanordnaren rätt att kräva ut sin fordran. Han hade ingen skyldighet att betala fordringarna och inte heller rätt till någon skälig kostnad för sjuklön avseende dessa sjukfall och därför inte heller rätt till någon ersättning från kommunen.