Sonens och broderns perspektiv

Per-Johan Ingberg är en kund hos oss och har varit en krönikör i Vividanytt under många år. Här skriver han om sina tankar kring föräldraskap utifrån sin vinkel som son och bror.

Text: Per-Johan Ingberg
Foto: Privat

Jag är yngst av fem syskon, född sommaren 1959. Mitt funktionshinder är en cp-skada som drabbade mig under förlossningen. 

När man är föräldrar till fyra barn så kanske det inte är helt omvälvande att planera för ett femte, däremot kan jag tänka mig att det blir både psykiskt och fysiskt drabbande när det går upp för en att den senaste familjemedlemmen är funktionsnedsatt. Under den första tiden med den nya individen ställs nog många tankar på huvudet! Men det viktigaste är att jag alltid känt mig välkommen och älskad! 

Som barn tänkte jag inte så mycket på att jag var mer ”annorlunda” än mina syskon. Ja, de kunde gå, det gjorde inte jag. Men hur konstigt det än kan låta så var det ett naturligt tillstånd för mig. Omställningen var nog betydligt större för resten av familjen.   

Vad vi idag skulle beteckna som min dagistid och förskola gick jag på Olaiskolan, som var en skola för främst fysiskt funktionshindrade barn och ungdomar, t.o.m. sjätte klass. Även om funktionsnedsättningarna såg olika ut från individ till individ, så hade vi likartade problem att tampas med. De första åren på Olaiskolan bodde familjen i samma kvarter, så det tog fem till tio minuter för mamma att gå med mig till lekis. Senare, när vi flyttade inom stan, blev det olika typer av skolskjutsar. 

Mamma var ju, vad som på den tiden kallades, hemmafru, så de första åren var det väl i mycket hon som stod för markservicen, men syskonen fick ju också hjälpa till och ta ett större ansvar för lillebror, vart efter de växte upp. Jag har ju varit barnvagns- och rullstolsberoende hela livet. 

Detta, att jag var ”fordonsburen ungdom” redan från vaggan gick ju inte att bortse ifrån, men annars var både mamma och pappa noga med att jag skulle få ett så vanligt liv som möjligt, inkluderande uppfostran på samma villkor som syskonen. Även på den här tiden kunde ju familjekonstellationerna se olika ut, jag tror bara det varit nyttigt för mig att vi var ganska många syskon. Visst tog de hänsyn till mig men som jag berättat i ”Per-Johans Tankar” i tidigare nummer av Vividanytt har även jag blivit föremål för hårdare former av syskonkärlek, t.ex. på sportloven.  

Visst var vår pappa närvarande, men jag tillhör en generation där mannens roll i mycket var familjeförsörjarens. Jag har försökt tänka över vad pappa och jag gjorde under mina yngre år som är speciellt far- och son- relaterat. Vi gjorde säkert mycket, men eftersom vi var en ganska stor familj med många syskon, gjorde vi mycket tillsammans. Det som dyker upp är ju sommarminnen och vad jag skulle vilja kalla ”teknikminnen”. Pappa låg i flottan under sin värnplikt, så han var mycket intresserad av sjöar, hav och båtar och såg därför till att jag också skulle kunna följa med ut i våra fritidsbåtar. Det var viktigt för pappa och mamma att det gick att ha mig sittande i rullstol i båten, sedan fick man ju göra andra lösningar för den mindre segelbåten, t.ex. palla upp mig med kuddar. 

På 1970-talet blev det populärt att sommarvandra i fjällen, det skulle även vår familj göra. Och för att jag skulle kunna hänga med ut, modifierade far en transportrullstol, så att man med hjälp av några stänger skulle kunna dra den efter sig – ungefär som en hästsulky, just detta försök blev väl inte så lyckat. Men fars uppfinningsrikedom har säkert smittat av sig på mig.

Läs fler av "Per-Johans tankar" i tidigare Vividanytt!