Att gå igenom puberteten med en CP-skada
Puberteten är nog en av de svåraste tiderna i livet för alla. Jag menar, allt förändras! Man får hår här och där, brösten växer, man börjar utforska sin sexuallitet och alla hormoner får en att ibland vilja stänga ute alla vuxna. Hur är det då att behöva gå igenom denna svåra tid när man är behov av hjälp dygnet runt? Tja, jag kan bara tala från mig själv och jag säger – ett helvete!
Text: Natalie Eriksson
Foto: Privat
Bild: Natalie som tonåring
Men först, vem är jag som skriver? Mitt namn är Natalie Eriksson. Jag är 25 år gammal och jobbar som Influencer. När jag föddes fick jag en CP-skada som orsakats av syrebrist. Min CP påverkar främst mitt tal, min motorik och jag sitter i rullstol. Jag har även assistans dygnet runt.
Så hur var det att ta sig genom puberteten för mig? Okej, vi tar det från början. I femman var jag den spinkiga tjejen som inte ens behövde deo efter gympan. Alla andra tjejer höll på med BH:ar, deo och bindor, medan jag bytte om lika snabbt som killarna. Hela femman skämdes jag över mina obefintliga bröst och längtade efter min första mens (som jag nu inte förstår hur jag kunde göra). Nu i efterhand tror jag att jag vet varför jag var lite senare än mina vänner in i puberteten. Jag är född med en CP-skada och en av mina svårigheter är att få i mig mat. Allt jag gör tar mer energi för mig än för andra. Detta gjorde att jag var extremt underviktig, vilket hindrade min kropp från att utvecklas. Men det visste jag ju inte då.
I slutet av femman kom mina bröst. Äntligen! Men ingen hade berättat hur ont det skulle göra när de började växa. Jag fick gå med levande stöd. På den tiden höll mina assistenter mig runt om brösten. Det gjorde så himla ont! Med tiden lärde vi oss andra sätt för oss att gå, som tur var. Under höstterminen i sexan föddes min lillebror. Mina föräldrar var då på BB i några dagar och min farmor passade mig och min andra lillebror. Det var så pinsamt att byta om med hennes hjälp. Sjukt pinsamt!
Nästa tecken på att jag höll på att bli en kvinna kom på sommarlovet, exakt en vecka innan jag började sjuan. Jag fick min första mens. Som tur var det mamma som hjälpte mig på toaletten, så det var en mindre person att komma ut som mensare.
Men så lätt var det inte. Varje gång assistenterna byttes av behövde jag berätta. Jag skämdes ihjäl varje gång! Dock så visste jag inte varför. Jag och mina assistenter var som systrar och pratade ofta om kroppen. Plus att de var tjejer! Varför var det så pinsamt? Det var också vid den här tiden min pappa slutade hjälpa mig på toaletten. Jag skämdes för mycket. Även om han förstod att det snart skulle ske så tyckte jag att det var jättepinsamt.
Även om puberteten kommer med massor av andra saker som påverkar en psykiskt, så var det de fysiska förändringarna jag tyckte var jobbigast. Det var jobbigt att så många var med i min process från flicka till kvinna. Men nu inser jag att det var helt naturligt.
Till er som går igenom puberteten och har en funktionsvariation kan jag säga är att ni kommer fixa det bra. Puberteten går över! Alla har gått igenom puberteten och det finns ingen skam i det. Jag vet att det kan vara pinsamt att prata med föräldrar och assistenter. Men genom att prata med dem kan ni komma på ett sätt som gör denna tid bättre och bekvämare för er. Kom ihåg att de också har gått igenom puberteten. Det är naturligt!
Att gå igenom puberteten med en CP-skada
Puberteten är nog en av de svåraste tiderna i livet för alla. Jag menar, allt förändras! Man får hår här och där, brösten växer, man börjar utforska sin sexuallitet och alla hormoner får en att ibland vilja stänga ute alla vuxna. Hur är det då att behöva gå igenom denna svåra tid när man är behov av hjälp dygnet runt? Tja, jag kan bara tala från mig själv och jag säger – ett helvete!
Text: Natalie Eriksson
Foto: Privat
Bild: Natalie som tonåring
Men först, vem är jag som skriver? Mitt namn är Natalie Eriksson. Jag är 25 år gammal och jobbar som Influencer. När jag föddes fick jag en CP-skada som orsakats av syrebrist. Min CP påverkar främst mitt tal, min motorik och jag sitter i rullstol. Jag har även assistans dygnet runt.
Så hur var det att ta sig genom puberteten för mig? Okej, vi tar det från början. I femman var jag den spinkiga tjejen som inte ens behövde deo efter gympan. Alla andra tjejer höll på med BH:ar, deo och bindor, medan jag bytte om lika snabbt som killarna. Hela femman skämdes jag över mina obefintliga bröst och längtade efter min första mens (som jag nu inte förstår hur jag kunde göra). Nu i efterhand tror jag att jag vet varför jag var lite senare än mina vänner in i puberteten. Jag är född med en CP-skada och en av mina svårigheter är att få i mig mat. Allt jag gör tar mer energi för mig än för andra. Detta gjorde att jag var extremt underviktig, vilket hindrade min kropp från att utvecklas. Men det visste jag ju inte då.
I slutet av femman kom mina bröst. Äntligen! Men ingen hade berättat hur ont det skulle göra när de började växa. Jag fick gå med levande stöd. På den tiden höll mina assistenter mig runt om brösten. Det gjorde så himla ont! Med tiden lärde vi oss andra sätt för oss att gå, som tur var. Under höstterminen i sexan föddes min lillebror. Mina föräldrar var då på BB i några dagar och min farmor passade mig och min andra lillebror. Det var så pinsamt att byta om med hennes hjälp. Sjukt pinsamt!
Nästa tecken på att jag höll på att bli en kvinna kom på sommarlovet, exakt en vecka innan jag började sjuan. Jag fick min första mens. Som tur var det mamma som hjälpte mig på toaletten, så det var en mindre person att komma ut som mensare.
Men så lätt var det inte. Varje gång assistenterna byttes av behövde jag berätta. Jag skämdes ihjäl varje gång! Dock så visste jag inte varför. Jag och mina assistenter var som systrar och pratade ofta om kroppen. Plus att de var tjejer! Varför var det så pinsamt? Det var också vid den här tiden min pappa slutade hjälpa mig på toaletten. Jag skämdes för mycket. Även om han förstod att det snart skulle ske så tyckte jag att det var jättepinsamt.
Även om puberteten kommer med massor av andra saker som påverkar en psykiskt, så var det de fysiska förändringarna jag tyckte var jobbigast. Det var jobbigt att så många var med i min process från flicka till kvinna. Men nu inser jag att det var helt naturligt.
Till er som går igenom puberteten och har en funktionsvariation kan jag säga är att ni kommer fixa det bra. Puberteten går över! Alla har gått igenom puberteten och det finns ingen skam i det. Jag vet att det kan vara pinsamt att prata med föräldrar och assistenter. Men genom att prata med dem kan ni komma på ett sätt som gör denna tid bättre och bekvämare för er. Kom ihåg att de också har gått igenom puberteten. Det är naturligt!