När jag gick andra året på gymnasiet började jag och mina vänner prata om vad vi skulle göra efter gymnasiet. De flesta ville resa runt i världen. Jag, däremot, har aldrig varit en backpacker. Visst, jag gillar att resa. Men att flyga tycker jag är jättestressigt. Jag gillar mer att åka till ett land och upptäcka det. Men istället för att resa runt fanns det en viktigare sak för mig. Jag ville bli självständig.

Text: Natalie Eriksson
Foto: Privat

På grund av min CP-skada har jag alltid varit mer beroende av mina föräldrar än vad mina jämnåriga vänner varit. Mina föräldrar har aldrig varit daltande mot mig. Jag har haft mina hushållssysslor och fått utegångsförbud precis som mina bröder. Men jag tror att alla vi som har funktionsvariationer känner att vi behöver våra föräldrar mer än jämnåriga utan funktionsvariationer. Så när jag fyllde arton visste jag att jag ville flytta hemifrån väldigt tidigt.

När jag var arton började jag även på mitt första jobb. Efter det började jag spara till att flytta hemifrån. Jag sparade hela min lön och de två skatteåterbäringarna jag hann få innan jag flyttade. På alla jular och födelsedagar önskade jag mig pengar. Detta är det bästa jag har gjort! Tack vare allt mitt sparande kunde jag inreda min lägenhet precis som jag ville.

Efter studenten fick jag ett jobb på halvtid. Så tillsammans med mitt första jobb jobbade jag ungefär 75%. En dag satt jag och gjorde en budget och räknade på vilken hyresavgift jag kunde betala. Dagen efter började jag leta. Jag letade både efter andrahandslägenheter och i bostadsköer varje dag.

Efter ett halvår fick jag veta att kommunen har som skyldighet att hjälpa folk med funktionsvariationer att få tag i en bostad. Att bo i en andrahandslägenhet är ju inte helt optimalt för oss med funktionsvariationer. Dels för att man inte får anpassa lägenheten som man vill. Men också för att kontrakten ofta är korta. När jag hade fått veta det skrev jag direkt till min kommun.

Efter tre månader, vid jul, fick jag en handläggare och vi skulle träffas efter nyår. Inför mötet var jag jättenervös. Nu kanske det händer, tänkte jag. På mötet gick vi igenom vad jag behövde för lägenhet och så vidare. Mötet gick bra. Men sedan hörde jag inte från dem på fem månader. Tills en dag då de mejlade och sa att de hade en lägenhet och ville boka en visning. Jag blev jätteglad men livrädd. En vecka senare gick jag och min mamma på visningen. Lägenheten var ganska ful och jag var tveksam. Mamma, däremot, ville inte att jag skulle ta den. Min mamma är väldigt fäst vid mig. Så även om lägenheten låg med gångavstånd från mina föräldrar ville hon inte att jag skulle flytta dit. Men det slutade med att jag tackade ja till lägenheten ändå.

Jag fick ett inflyttningsdatum en månad efter visningen. Datumet var den 15 augusti och veckorna innan det gjorde jag massor av förberedelser. På grund av alla sparade pengar åkte jag och mamma till massor av affärer. Jag hade alltid älskat inredning och nu hade jag äntligen något annat än ett litet rum eller hus på The Sims att inreda. I samband med flytten rensade jag också min garderob. Ni som följer mig vet att jag älskar mode. Så att bara rensa och packa ner min garderob tog en vecka.

Flyttdagen kom och jag var så pirrig. Vid lunchtid åkte jag till kommunhuset för att skriva på kontraktet och hämta nycklarna. Efter det åkte jag dit, till min första egna lägenhet. Samma kväll började jag flytta in. Men det var på fredagen samma vecka det stora flyttlasset gick. Då flyttade vi min säng och alla kartonger som mestadels innehöll kläder. Som tack för flytthjälpen hade jag dukat upp middag. Jag är jättedålig på att laga mat. Men jag försökte mig ändå på en Pasta Carbonara, som blev alldeles för salt. Den fredagen var min första natt i lägenheten och jag kunde knappt förstå att jag bodde där. Efter nästan två års kämpande hade jag äntligen fått en egen lägenhet. Och det tog inte lång tid innan mamma tyckte att det var bra att jag tog den lägenheten.

I augusti är det fem år sedan jag flyttade hemifrån. Jag älskar min familj men det var så skönt att bo själv. Jag blev vuxen och självständig på ett annat sätt. Det var också skönt att slippa vara tyst när man hade varit ute och kom hem på natten.

Nu i efterhand gillar jag att min första lägenhet inte var perfekt. För liksom, vilken 20-åring har en topplägenhet? Jag tycker att ens första lägenhet ska ha lite skavanker. Man ska minnas det och ha något att berätta för sina barnbarn. Jag gillar också att ha mål i livet. Men om jag hade fått en perfekt lägenhet hade jag ju aldrig behövt kämpa för att hitta något bättre. Så ja, jag tyckte att den var den perfekta första lägenheten.