Viggos kamp och dröm

Vid sex och ett halvt års ålder föll plötsligt Viggo ihop i kramper och tappade många viktiga förmågor som att prata och äta. Det visade sig att Viggo fått en autoimmun hjärninflammation som ger honom svårbehandlade epileptiska anfall flera gånger om dagen. I praktiken innebär det att Vigggos immunförsvar angriper hans friska celler i hjärnan.

Text och foto: Jonas Norén

Viggo Sköldebrink är idag 15 år gammal och bor i Örebro tillsammans med sin mamma Linda och pappa Mats samt hunden Floyd. Floyd är en alarmerande assistans hund som känner av strax innan Viggo får ett epilepsianfall och uppger då ett speciellt skall som alarmerar Viggos föräldrar. Trots att de inte utbildat Floyd som assistanshund ännu så har han den förmågan från födseln. Floyd ligger sedan och vakar över Viggo tills anfallet är över.

Trots att det gått så många år sedan de första kramperna så har de inte funnit någon medicin som hjälper mot epilepsin. De har testat en mängd olika preparat utan framgång.

Bortsett från alla motgångar är det här en familj som har en enorm positivitet och livsglädje. De har en grundinställning som hjälpt familjen att kämpa vidare. Linda säger i intervjun:

– Vi har ett barn som lever och det är vi väldigt tacksamma för. Vi har fått träffa barn som inte lever idag.

Assistansen kom in i deras liv för knappt ett år sedan och det har förändrat Lindas och Mats liv. Helt plötsligt kan de börja göra saker tillsammans igen, gå ut och äta eller spela golf. Något som var helt otänkbart tidigare.

Viggo har nyligen börjat träna bordtennis på den anrika klubben Safir i Örebro. Han tränar varje onsdag tillsammans med andra entusiastiska spelare med olika funktionsvariationer. På Vivida har vi några som spelat bordtennis under lång tid och har bra känningar inom svenska pingislandslaget. Så efter ett samtal eller två lyckades vi få hela herrlandslaget, som just då var och tävlade i Kina, att spela in en varsin hälsning till Viggo. Viggo fick även ett proffsracket, ett likadant som Truls Möregård spelar med, samt lite träningskläder.

Efter att ha sett hälsningarna och fått se vad han fick från pingisförbundet så spred sig ett leende över Viggos ansikte och han sa:

– Jag tror jag vill bli pingisproffs när jag blir stor.