Trondheim – here we come!
Att möta samhället med Hopptimism.
Text: Marie Hav Lundkvist
Foto: Privat
Sven-Erik kommer till mig och säger: ”Nu skall du dela din Hopptimism med alla innevånare i Trondheim i Norge. Specialpedagoger, vårdpersonal och vårdstudenter önskar att du kommer till dem och så blir det också en öppen föreläsning en kväll…så sätt av vecka 39”.
Oj, jag som hade börjat att ta det lite lugnare. Sven-Erik fortsätter: ” …glömde att säga att du skall till Trondheim Universitet också i mars 2024 då du skall föreläsa för 250 vårdstudenter…”.
Djungeltelegrafen hade verkligen varit aktiv. Det hör till att min äldste bror och hans fru som har sitt hem i Colorado i USA just nu är i Trondheim som volontärer, så jag såg med glädje fram emot att få möta honom då vi inte hade setts på många år. Jag har svårt att kunna flyga p.g.a. min sjukdom så det har tyvärr bara varit FaceTime-kontakt dessa åren.
Vi började en noggrann planering både för den långa resan, för allt det praktiska och för hur jag skulle kunna vila mellan dom olika föreläsningarna och möten med innevånarna i Trondheim. Alla som hade inbjudit oss var så positiva och entusiastiska så vi kände oss så välkomna långt innan vi hade mött dem på plats.
Vecka 39 (sen september och början av oktober) närmade sig och vi hade tagit fram allt som vi behövde ta med och ställt det i vardagsrummet hemma hos oss. Det var mina böcker (Med rullestol i Grønnsaksheisen – på norska), Roll-ups, kläder, hjälpmedel, broschyrer, specialkost och kylbagar mm – ja vardagsrummet var fullt. Mina hjälpare på resan var Sven-Erik och Lotta så det var packning för tre personer och lite till.
När jag rullade in i vår anpassade bil så var det packning runt mig som en mjuk mur av mat, kläder, böcker och utrustning. Och jag som alltid har tyckt att vi har en stor bil.
Nu började den dryga 9-timmars bilresan Lysekil - Trondheim. En vacker resa då vi körde över fjället i höstfärger längs med vägen. Vi kom fram till vårt hotell och där blev det kramkalas med min bror och hans fru. När två syskon inte har mött varandra på många år så blir det många känslor och många långa och goa kramar. Det blev flera bamsekramar dom nästa fem dagarna då min bror var med på nästan alla mina föreläsningar och gav mig trygghet och stöd.
Dag ett började med att Norske Radio Trøndelag intervjuade mig. Dom ringde 09.30 på morgonen och jag hade en mycket trevlig intervju med en journalist i över 15 min. Dialogen handlade om allt möjligt från var jag kom ifrån och resan fram tills nu och vad jag skulle göra i Trondheim denna veckan.
Att möta specialpedagoger som hjälper vuxna som har olika sjukdomar eller diagnoser och som gör att dom behöver lite extra stöd för att få sin utbildning är mycket givande. Dom hade med sig teckentolkar då det var flera i gruppen som behövde tolkning. Dessa pedagoger bidrar till att alla kan få en plats i vårt samhälle.
Möten med vårdstudenter och vårdpersonal tycker jag är en speciell möjlighet att lyfta fram den funktionshindrades livssituation och nödvändigheter för att kunna leva ett liv med livskvalitet. Samtalen efteråt satte jag stort värde på. Samtal om tacksamhet och insikt i att alla har ett värde och vi skall ta emot alla med öppna armar.
Att ha en öppen föreläsning där man kan möta personer allt ifrån en 97-årig kvinna till en student med livet framför sig är spännande, men så blev det. Jag mötte en 97-årig kvinna som var så pigg och alert och som hade tagit sin scooter till lokalen för att lyssna på mig. Det blev en givande kväll med så fina besökare och efteråt blev vi bjudna på fika.
Men hur klarade vi och jag dagarna egentligen. Bra- kan vara ett kort svar, men det finns ju detaljer som att rullstolen började att krångla så vi trodde att den skulle stanna helt men också roligheter som vi tar med oss från denna ”expedition”.
I den fullpackade bilen är det inte så lätt att tala med varandra från framsätet till mig sittande bak i min rullstol bland all den packningen. Vi har mickar som hjälper oss lite och faktiskt också två Walkie-talkies av den gamla modellen: ”Hallo, Hallo där bak”… ”Ja, Ja här är jag- över och ut ”. En del missförstånd kan det bli så som Kissa och Missa, Över och Söver mm, en del skratt blir det när man upptäcker att man stannar av helt fel anledning.
Som ni kanske vet så ser jag inte så bra. Jag ser skuggor och lite färger och av och till så tror jag att jag kan klara mig rullande omkring själv utan hjälp. En av föreläsningsdagarna så regnade det när vi skulle in i lokalen. Lotta, min hjälpare, hjälper mig ut av bilen bak och jag säger:…. ”Lotta, det är en svart bred väg till ingången där borta så jag rullar snabbt dit…”
Innan Lotta hade svarat mig så var jag i full fart mot det jag trodde var ingången. Men jag blev lite vilsen för det var inte så lätt att hitta någon ingång. Jag ser en motorcykel med en förare med en färggrann hjälm. Jag stannar och frågar hjälmpersonen… ”Vart skall jag rulla för att komma till ingången?”… Inget svar… jag frågar igen… fortfarande inget svar. En kort sekund just då tyckte jag att det inte var så hövligt av denna hjälmperson att inte svara mig, så jag rullade lite närmare. Oj,…då börjar jag att skratta för jag upptäcker att det inte var någon person i hjälmen, det var bara en färggrann hjälm som hängde på motorcykelns front. Ja, ”kan själv” är inte alltid rätt. Ibland får man lära av sina dumheter.
Lite sightseeing hann vi också med. Vi fick se Nidarosdomen, de äldste delarna av denna domkyrka är uppemot 850 år gamla. En gedigen stor och vacker byggnad som pryder Trondheim stad. När vi rullade omkring i stan blev det min bror som syntolkade för mig och han gjorde det med stor omsorg och kärlek. Han höll i min rullstolsrygg och guidade mig framåt på för mig okända stigar, trottoarer och övergångar.
Så var det att packa ihop och ta vår långa resa tillbaka till Lysekil. Av en tillfällighet, (eller kanske en feltolkning av GPS:n) så tog vi vägen över Dovrefjället. Kanske en lite längre väg än den vi egentliga skulle ta men värdet av den natur vi fick uppleva var verkligen värt det. Lotta som är bra på att ta foton tar alltid många bilder så att vi alla och inte minst jag kan få uppleva naturen på min storskärm när vi laddar över bilderna efter resans slut.
Just nu sitter jag här och upplever hela vår resa på min storskärm. Möten med min bror och hans fru, alla fina människor som vi har mött på mina föreläsningar, naturen på vår tur och retur-resa, trångboddheten i bilen, missen med hjälmpersonen, radiointervjun och inte minst att jag fick en kransekake av min brors fru och den åt jag upp i mosad form en sen kväll.
Jag känner mig tacksam för att Sven-Erik kom till mig och sa att vecka 39 är fullbokad i Trondheim. Jag fick den vila jag behövde och jag fick uppleva så mycket kärlek och omtanke.
En resa som jag lägger in i min ”minnesbank”.
Vid pennan
Marie
8 oktober 2023
Trondheim – here we come!
Att möta samhället med Hopptimism.
Text: Marie Hav Lundkvist
Foto: Privat
Sven-Erik kommer till mig och säger: ”Nu skall du dela din Hopptimism med alla innevånare i Trondheim i Norge. Specialpedagoger, vårdpersonal och vårdstudenter önskar att du kommer till dem och så blir det också en öppen föreläsning en kväll…så sätt av vecka 39”.
Oj, jag som hade börjat att ta det lite lugnare. Sven-Erik fortsätter: ” …glömde att säga att du skall till Trondheim Universitet också i mars 2024 då du skall föreläsa för 250 vårdstudenter…”.
Djungeltelegrafen hade verkligen varit aktiv. Det hör till att min äldste bror och hans fru som har sitt hem i Colorado i USA just nu är i Trondheim som volontärer, så jag såg med glädje fram emot att få möta honom då vi inte hade setts på många år. Jag har svårt att kunna flyga p.g.a. min sjukdom så det har tyvärr bara varit FaceTime-kontakt dessa åren.
Vi började en noggrann planering både för den långa resan, för allt det praktiska och för hur jag skulle kunna vila mellan dom olika föreläsningarna och möten med innevånarna i Trondheim. Alla som hade inbjudit oss var så positiva och entusiastiska så vi kände oss så välkomna långt innan vi hade mött dem på plats.
Vecka 39 (sen september och början av oktober) närmade sig och vi hade tagit fram allt som vi behövde ta med och ställt det i vardagsrummet hemma hos oss. Det var mina böcker (Med rullestol i Grønnsaksheisen – på norska), Roll-ups, kläder, hjälpmedel, broschyrer, specialkost och kylbagar mm – ja vardagsrummet var fullt. Mina hjälpare på resan var Sven-Erik och Lotta så det var packning för tre personer och lite till.
När jag rullade in i vår anpassade bil så var det packning runt mig som en mjuk mur av mat, kläder, böcker och utrustning. Och jag som alltid har tyckt att vi har en stor bil.
Nu började den dryga 9-timmars bilresan Lysekil - Trondheim. En vacker resa då vi körde över fjället i höstfärger längs med vägen. Vi kom fram till vårt hotell och där blev det kramkalas med min bror och hans fru. När två syskon inte har mött varandra på många år så blir det många känslor och många långa och goa kramar. Det blev flera bamsekramar dom nästa fem dagarna då min bror var med på nästan alla mina föreläsningar och gav mig trygghet och stöd.
Dag ett började med att Norske Radio Trøndelag intervjuade mig. Dom ringde 09.30 på morgonen och jag hade en mycket trevlig intervju med en journalist i över 15 min. Dialogen handlade om allt möjligt från var jag kom ifrån och resan fram tills nu och vad jag skulle göra i Trondheim denna veckan.
Att möta specialpedagoger som hjälper vuxna som har olika sjukdomar eller diagnoser och som gör att dom behöver lite extra stöd för att få sin utbildning är mycket givande. Dom hade med sig teckentolkar då det var flera i gruppen som behövde tolkning. Dessa pedagoger bidrar till att alla kan få en plats i vårt samhälle.
Möten med vårdstudenter och vårdpersonal tycker jag är en speciell möjlighet att lyfta fram den funktionshindrades livssituation och nödvändigheter för att kunna leva ett liv med livskvalitet. Samtalen efteråt satte jag stort värde på. Samtal om tacksamhet och insikt i att alla har ett värde och vi skall ta emot alla med öppna armar.
Att ha en öppen föreläsning där man kan möta personer allt ifrån en 97-årig kvinna till en student med livet framför sig är spännande, men så blev det. Jag mötte en 97-årig kvinna som var så pigg och alert och som hade tagit sin scooter till lokalen för att lyssna på mig. Det blev en givande kväll med så fina besökare och efteråt blev vi bjudna på fika.
Men hur klarade vi och jag dagarna egentligen. Bra- kan vara ett kort svar, men det finns ju detaljer som att rullstolen började att krångla så vi trodde att den skulle stanna helt men också roligheter som vi tar med oss från denna ”expedition”.
I den fullpackade bilen är det inte så lätt att tala med varandra från framsätet till mig sittande bak i min rullstol bland all den packningen. Vi har mickar som hjälper oss lite och faktiskt också två Walkie-talkies av den gamla modellen: ”Hallo, Hallo där bak”… ”Ja, Ja här är jag- över och ut ”. En del missförstånd kan det bli så som Kissa och Missa, Över och Söver mm, en del skratt blir det när man upptäcker att man stannar av helt fel anledning.
Som ni kanske vet så ser jag inte så bra. Jag ser skuggor och lite färger och av och till så tror jag att jag kan klara mig rullande omkring själv utan hjälp. En av föreläsningsdagarna så regnade det när vi skulle in i lokalen. Lotta, min hjälpare, hjälper mig ut av bilen bak och jag säger:…. ”Lotta, det är en svart bred väg till ingången där borta så jag rullar snabbt dit…”
Innan Lotta hade svarat mig så var jag i full fart mot det jag trodde var ingången. Men jag blev lite vilsen för det var inte så lätt att hitta någon ingång. Jag ser en motorcykel med en förare med en färggrann hjälm. Jag stannar och frågar hjälmpersonen… ”Vart skall jag rulla för att komma till ingången?”… Inget svar… jag frågar igen… fortfarande inget svar. En kort sekund just då tyckte jag att det inte var så hövligt av denna hjälmperson att inte svara mig, så jag rullade lite närmare. Oj,…då börjar jag att skratta för jag upptäcker att det inte var någon person i hjälmen, det var bara en färggrann hjälm som hängde på motorcykelns front. Ja, ”kan själv” är inte alltid rätt. Ibland får man lära av sina dumheter.
Lite sightseeing hann vi också med. Vi fick se Nidarosdomen, de äldste delarna av denna domkyrka är uppemot 850 år gamla. En gedigen stor och vacker byggnad som pryder Trondheim stad. När vi rullade omkring i stan blev det min bror som syntolkade för mig och han gjorde det med stor omsorg och kärlek. Han höll i min rullstolsrygg och guidade mig framåt på för mig okända stigar, trottoarer och övergångar.
Så var det att packa ihop och ta vår långa resa tillbaka till Lysekil. Av en tillfällighet, (eller kanske en feltolkning av GPS:n) så tog vi vägen över Dovrefjället. Kanske en lite längre väg än den vi egentliga skulle ta men värdet av den natur vi fick uppleva var verkligen värt det. Lotta som är bra på att ta foton tar alltid många bilder så att vi alla och inte minst jag kan få uppleva naturen på min storskärm när vi laddar över bilderna efter resans slut.
Just nu sitter jag här och upplever hela vår resa på min storskärm. Möten med min bror och hans fru, alla fina människor som vi har mött på mina föreläsningar, naturen på vår tur och retur-resa, trångboddheten i bilen, missen med hjälmpersonen, radiointervjun och inte minst att jag fick en kransekake av min brors fru och den åt jag upp i mosad form en sen kväll.
Jag känner mig tacksam för att Sven-Erik kom till mig och sa att vecka 39 är fullbokad i Trondheim. Jag fick den vila jag behövde och jag fick uppleva så mycket kärlek och omtanke.
En resa som jag lägger in i min ”minnesbank”.
Vid pennan
Marie
8 oktober 2023