X

Mål rörande rätt till assistansersättning för öronvård, tandvård, torkning av hår, dusch, kommunikation och annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper

Domstol: Kammarrätten i Göteborg, mål nr 2616-18

Målet rör en 43- årig kvinna tillhörande personkrets 1 som led av mutism och en nedsatt intellektuell förmåga pga. ett kroniskt tillstånd. Kvinnan yrkade att hon skulle beviljas assistansersättning för öronvård då hon behövde hjälp med att rengöra sina öron med Vaxol. Hon yrkade också om hjälp med sin munhygien, med duschen och med att torka håret efter duschen. Utöver det behövde hon assistans med sin kommunikation då hon var mutistisk och kunde endast säga enstaka ord. Slutligen yrkade hon också om annan hjälp som förutsatte ingående kunskap då hon inte kunde gå på daglig verksamhet pga. hennes utåtagerande beteende. Försäkringskassan avslog yrkanden med motivering att hjälp med Vaxol var en medicinsk behandling som inte utgjorde ett grundläggande behov, att det inte framgick av den medicinska utredningen att hon led av mutism och att det saknades utredning om hon kunde använda skrift, bilder, kroppsspråk eller annat sätt för att kommunicera. Försäkringskassan ansåg inte heller att hon behövde hjälp med dusch och torkning. Enligt Försäkringskassan fanns det inte heller stöd för ett utåtagerande beteende.

Kammarrätten ansåg att det inte var styrkt att hon behövde använda Vaxol och att det därför inte fanns skäl för att beakta tid för denna åtgärd. Därmed var det obetydligt om det ansågs vara en medicinsk behandling, egen vård eller något annat. Gällande kommunikationen krävs det enligt praxis att en annan person måste ha kunskap om den funktionsnedsatte, om funktionsnedsättningen och om sättet att kommunicera. Utifrån utlåtanden från två läkare och en psykolog framgick det att kvinnan var mutistisk och att hon endast kunde svara ”ja”, ”nej” eller ”vet inte”. Svaren var inte alltid relaterade till frågorna. Utredningen visade att hon hade stora svårigheter med att kommunicera och att det krävdes kunskaper om henne själv, hennes funktionsnedsättning och hennes sätt att kommunicera för att kunna hjälpa henne att kommunicera med andra. Kammarrätten bedömde att tidsåtgången för detta var av sådan omfattning att de grundläggande behoven översteg 20 timmar per vecka. De andra hjälpbehoven ansågs inte vara grundläggande behov.