Mål rörande rätt till assistansersättning för sondmatning.

Domstol: Högsta förvaltningsdomstolen, mål nr 682-17

Målet rör en 7- årig tjej tillhörande personkrets 1 som led av en utvecklingsstörning och en metabol sjukdom. Försäkringskassan avslog hennes ansökan om assistansersättning för sondmatning med motivering att sondmatning utgjorde egenvård och kunde därmed inte vara ett grundläggande behov eftersom det var en hälso- och sjukvårdsåtgärd. Om egenvård kunde utgöra ett grundläggande behov var sondmatning inte ett sådant behov, eftersom det inte rymdes inom begreppet måltid. Begreppet måltider förutsätter att man för in mat till munnen.

HFD konstaterade att det var ostridigt att sondmatning utgjorde egenvård. Enligt domstolen var utgångspunkten att personlig assistans inte ska ersätta sjukvårdsinsatser; så länge sjukvårdsåtgärderna ges inom ramen för hälso- och sjukvårdslagen (HSL) finns det ingen rätt till assistans. När egenvård överlämnas till den enskilde är det emellertid inte längre en uppgift som åvilar hälso- och sjukvårdspersonalen – varför den inte längre utförs enligt HSL. Det förhållandet att något utförs i form av egenvård utesluter inte att det kan våra fråga om ett grundläggande behov enligt LSS. Vidare slog domstolen fast att förarbetena till LSS inte hade preciserat vad som rymdes inom begreppet måltid. Enligt domstolen borde det inte vara utslagsgivande på vilket sätt näring intas – sondmatning ska därmed likställas med måltid. Domstolen konstaterade att själva näringstillförseln – från påkoppling till urkoppling av slang – skulle ingå i begreppet måltid, men inte förberedelser och efterarbete. Således slog HFD fast att hennes sondmatning utgjorde ett grundläggande behov som berättigade till assistansersättning.