Mål rörande rätten till personlig assistans för kommunikation och tillsyn som samt bedömning av föräldraansvarets omfattning för en 9-åring.
Domstol: Högsta förvaltningsdomstolen, mål nr 6232-07
Målet rör en 9-årig pojke med autism och medelsvår utvecklingsstörning. Kommunen avslog pojkens ansökan om personlig assistans med motiveringen att hans hjälpbehov inte var av den omfattning som krävs för att beviljas personlig assistans. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att pojken hade behov av hjälp med kommunikation som ett grundläggande behov då han saknade språk och enbart kommunicerade genom bilder, vilket förutsatte ingående kunskaper om pojken och kommunikationssättet för att kunna tillgodose hjälpbehovet. Domstolen bedömde även att det förelåg risk för att pojken skadade sig själv eller sin omgivning då han saknade förståelse för farofyllda situationer. Han kunde exempelvis springa rakt ut i trafiken. Han blev även lätt frustrerad och kunde då bli aggressiv och utåtagerande.
Med anledning av pojkens beteende och kommunikationssvårigheter ansågs han ha behov av aktiv tillsyn all vaken tid. Domstolen fastslog även att något föräldraansvar inte kunde beaktas för behovet av kommunikation, då en 9-åring normalt sett har omfattande kontakter med andra människor. Den aktiva tillsyn som pojken var i behov av, var enligt domstolen av en annan karaktär än den tillsyn ett friskt barn i motsvarande ålder har behov av. Något föräldraansvar skulle därför inte beaktas vid bedömningen av kommunikation och aktiv tillsyn för ett barn i 9 årsåldern. Domstolen fann även att pojken hade rätt till personlig assistans för aktiverings- och motiveringsinsatser och för tillsyn som inte kunde räknas som aktiv. Då han hade rätt till assistans för sina grundläggande behov kunde dessa behov räknas som andra personliga behov.
